leva med fibro

Jag har en mask utåt, skojar om mej själv... Att det tar hundra år för mej att göra saker och att jag går som en tant. Men egentligen tycker jag inte att det är ett dugg kul eller nåt att skoja om. Egentligen känns det för jävligt att det är så. Men det orkar jag inte visa utåt, det är för jobbigt. Jag behöver kanske få skoja om det för att orka. Hur ska man annars orka att se hur annorlunda jag blivit mot förr och jämfört med andra? Hur ska man annars orka se att folk får vänta för att jag inte kan gå fortare? Eller att Thomas får bära allt för att jag inte kan? Eller känna att jag inte orkar leka med Alex, inte kan dra pulkan så fort som han vill eller springa/krypa och jaga honom runt som pappa kan?

Ska livet se ut såhär? Ska jag inte kunna spela fotboll med Alex eller simma ikapp eller dra uppför pulkabacken? Är det min framtid att gå som en tant och ständigt ha ont?
Jag hatar min kropp nu, den har svikit mej och jag hatar fibromyalgi som förstör mitt liv.

Idag är ingen bra dag....